Polarexpeditioner

1925 var det dags för en ny expedition med nya expeditionsdeltagare. Den här gången handlade expeditionen om att man skulle flyga över Nordpolen med två flygbåtar. Roald Amudsen och Dornier Wal införskaffade två stycken flygbåtar från Tyskland till den här expeditionen och dessa flygplan registrerades senare under beteckningarna N24 och N25. Även denna expedition startades från Svalbard och det var sex stycken personer som utgjorde besättningen. N24 kom aldrig tillbaka men alla i besättningen och N25 återvände. Historiker har försökt att komma fram till vad som egentligen var målet med den här expeditionen. Om det var att vara först på Nordpolen eller om det var att man ville samla erfarenhet inför en luftskeppsexpedition som skulle ske ett år senare. Därför är det svårt att säga om den här expeditionen misslyckades eller inte också eftersom man inte vet vad som var det huvudsakliga målet med den.

Trots alla dessa detaljer som inte stämde och så vidare så begav sig ändå Andre ut på sin expedition och ignorerade alla tankar på vad som skulle kunna gå snett. Så de lyfte i juli 1897 och två dagar senare så förlorade ballongen så pass mycket vätgas att de strandade på packisen. Ingen blev skadad eller dog vid själva nedslagningen. Det som väntade nu var mycket mycket tuffare. De hade en lång färd hem och detta skulle ske till fots. De hade varken utrustning eller kläder som var tillräckligt bra för något sådant och de nådde aldrig till en palts som bar bebodd. De var dåligt förberedda på mycket och terrängen som de nu vistades i var otroligt tuff att ta sig fram i. När senare den arktiska vintern slog till också i oktober så bestämde de sig för att slå läger på Vitön, där de senare omkom

Örnen var alltså namnet på den luftballong som skulle ta Andree över nordpolen. Det som var nödvändigt och som krävdes för att denna resa skulle lyckas i allra högsta grad var att man skulle veta hur man skulle styra denna luftballong. Andree hade själv utvecklat en metod att styra Örnen men hjälp av olika släplinor och trots att det fanns en massa bevis för att detta inte var en av de mest effektiva metoderna så insisterade Andree på att det var den metod som skulle användas. Dessutom fanns det ett problem till, som kanske till och med var större än styrningen av ballongen, och det var nämligen att ballongen som hade tillverkats i Paris levererades direkt till Svalbard utan att ha testats en enda gång. Det visade det sig senare när man tittade och gjorde några tester att ballongen läckte gas, mycket mer än vad den ska göra och även detta ignorerades av Andre. Han var helt enkelt en stor optimist, kanske för optimistisk enligt många.

Andree var en svensk ingenjör som 1897 inledde ett försök att resa över Arktis med västgasballongen Örnen. Andre hade med sig två andra personer som också var deltagare på den här expeditionen och de omkom tyvärr alla tre under den expeditionen och hittades först långt senare, 1930 på Vitön. Andre var den första svenska luftballongfararen och hans plan var att resa med västgasballong från Svalbard antingen till Kanada eller till Ryssland och hade de tur så skulle deras resa ske direkt över Nordpolen. När detta kom fram i Sverige så togs hans planer väl emot av befolkningen eftersom man i Sverige inte tidigare hade haft någon framgång i jakten på Nordpolen. I andra länder fanns det personer som hade gjort stora framsteg och så vidare men Sverige låg fortfarande efter. Det var en farlig resa på många olika sätt men Andre ville inte riktigt ta till sig det och han fortsatte att tro på sin plan som han något senare iscensatte men som tyvärr inte slutade så bra.

Jag har alltid haft ett stort intresse för att som har med äventyr att göra. I det här intresset ingår naturligtvis också intresset för och om polarexpeditioner. Det är så fascinerande tycker jag att det finns människor som ger sig ut och faktiskt riskerar sina liv för att upptäcka en viss sak eller plats eller bara att uppfylla ett mål eller en dröm som de har. Det är så otroligt starkt tycker jag och jag beundrar dessa människor. Tyvärr är det många som har fått sätta livet till men sedan är det många vars expeditioner har hjälpt mänskligheten framåt och utan de hade väldigt många platser än idag varit okända och oupptäckta. Så dessa människor har hjälpt oss alla medvetet eller omedvetet men oavsett hur så tycker jag att de är fantastiska. Det modet som de har det avundas jag dem. Jag tror inte att jag någonsin skulle kunna vara så modig och våga göra något sådant här.

Det här skeppet, isbrytaren Oden, byggdes 1988 och är den enda isbrytaren i Sverige med arktisk isklass. Ombord på Oden finns laboratorium och något som kallas för multibeamlod vilket gör det möjligt att kunna genomföra sjömätning och andra bottenbeskaffenheter så som till exempel vulkaner på havsbotten i Arktis. På senare år har Oden fungerat som ett basfaryg för ett flertal internationella forskningsexpeditioner till både Arktis och Antarktis. Jag tycker att mycket med det här fartyget verkar vara så intressant och jag undrar hur det skulle kännas att vara ombord på ett sådant. Jag skulle verkligen tycka att det var intressant att göra en egen expedition i tankarna i alla fall. Undrar om det är möjligt för andra än forskare att åka med, nej det är det nog inte. Det har jag svårt att tänka mig. Men visst skulle det vara intressant. Om inte annat så för att se hur dessa forskningsexpeditioner går till.

Här ovan har jag skrivit om en massa saker som har ändrats sedan de första polarfararna gav sig ut på sina expeditioner. Men det finns faktiskt en sak som inte har ändrats det minsta och det är nämligen det här med finansieringen av expeditionerna. Att ge sig ut på en polarresa har alltid varit kostsamt och det är det nu och det är precis lika kostsamt som det var för hundra år sedan. Det kräver att man har sponsorer som är mycket generösa. Idag sponsrar framför allt företag och så och det gjorde även en del företag när Andree skulle ut på sin expedition men på den tiden var det dock betydligt vanligare att även privatpersoner sponsrade. Till exempel kungar och andra var villiga att hjälpa till och så. Idag är detta inte vanligt förekommande utan det är företagen som står för det mesta av sponsringen och det skulle vara intressant att se en slutsumma för hur mycket en expedition kostar.

I det förra inlägget skrev jag en del om hur en expedition förr skiljde sig från de expeditioner som utförs idag. Många saker är annorlunda och den kanske allra största skillnaden är tekniken som vi idag har att tillgå. Som jag skrev i det förra inlägget så var man förut helt själv. Idag däremot, med den teknik som vi har tillgång till behöver de som är ute på en expedition aldrig vara helt ensamma. Med teknikens hjälp så har de faktiskt direktkontakt med omvärlden hela tiden och kan till och med kontakta räddningstjänsten om detta skulle behövas. Trots att vi har alla dess hjälpmedel, i form av mycket bättre och mer näringsrik mat, bättre kläder och framför allt all den teknik som vi har att tillgå så är det fortfarande, 100 år efter Andrees försök som jag skriver om lite längre ner i bloggen, ingen svensk som har lyckats ta sig till Nordpolen.

Skillnaderna är många mellan de polarfarare förr i tiden och nu. Inte minst kan vi ta upp och nämna kläderna som fanns på den tiden som inte alls var lika bra i jämförelse med de som finns idag. Likaså kan man ta upp och diskutera mat. Förr så tog man med sig konserver och torrfoder bland annat och detta fick man dryga ut med sälkött eller isbjörnskött. I och för sig var det tillräckligt näringsrikt om man fick i sig allt det. Men något som kanske allra mest skiljer de som ger sig ut idag jämfört med de som gav sig iväg förut är ändå kontakten med omvärlden som förr i tiden var minimal. Man fick helt enkelt förlita sig på de få fartyg som trafikerade kontinenterna. Och detta var ju endast sommartid. Under vintertid fick man helt enkelt klara sig själv. Det måste ha varit skrämmande, att verkligen veta att man var helt utlämnad och hade bara sig själv att förlita sig på.

Den absolut första dokumenterade personen som vi kan kalla polarfarare var en grekisk man vid namn Phytheas. Redan så tidigt som 300 f.vt seglade han rund de brittiska öarna för att slutligen nå packisen i Norra Ishavet. Senare var de många som följde i Phytheas spår. Både skandinaviska vikingar och medeltida nordbor. Så vad var det som drev de kan man ju undra. Det var nog en blandning av möjliga rikedomar som de skulle finna men även nya transportvägar. När det gäller Sydpolen så var det en amerikan som 1821 gjorde den absolut första landstigningen. Men först så sent som i början av 1900-talet kan man säga att människa lyckades erövra de åtråvärda polerna. Det är en amerikan, vid namn Peary 1909 som var den första till Nordpolen och en norrman vis namn Amudsen var den första som två år senare, 1911, nådde Sydpolen.