KORT KRITIK AV VISSA DELAR AV DEN NYA INSTANS- OCH PROCESSORDNINGEN
Detta är min syn på vissa delar av den nya instans- och processordningen. Min konklusion är att vi trots alla goda intentioner förefaller att ha botat pesten men istället drabbats av kolera.
Av Lena Sanver
januari 2008
I den nya instans- och processordningen är det det offentliga biträdets uppgift att genomföra asylförhöret med den sökande. Det innebär att det offentliga biträdet ska utreda den sökandes identitet samt reda ut alla skäl den sökande kan tänkas ha för uppehållstillstånd i Sverige. Samtidigt är det Migrationsverkets uppgift som första instans att göra en objektiv bedömning av det yttrande det offentliga biträdet lämnar in. Migrationsverket ska pröva de framförda skälen mot den länderinformation Migrationsverket har som är relevant för ärendet som prövas. Migrationsverkets egen databas LIFOS är skapad för detta syfte. Migrationsverket ska också göra en objektiv prövning av om det finns ett internt flyktalternativ i de ärenden en sådan prövning är aktuell. Även om många av Migrationsverkets handläggare har förstått sin arbetsuppgift finns det dem som inte gjort det. Dessa väljer i regel att lyfta fram information som ger stöd för ett beslut om avvisning och bortse från annan lika vederhäftig information som skulle kunna ligga till grund för ett uppehållstillstånd. Detta trots att meningen med systemet är att Migrationsverket ska ta ställning till ALL relevant länderinformation och annan information som kan styrka eller avstyrka ansökningen som sökandes biträde/ombud inlämnat.
I den nya process ordningen är Migrationsverkets utrednings uppgift viktigare än tidigare mot bakgrund av att Migrationsdomstolarna inte har någon egen länderinformation till skillnad från Utlänningsnämnden. Det innebär att den enda information domstolarna ska ta ställning till i ett asylärende är den information som inlämnas av Migrationsverket samt det offentliga biträdet, alltså den person som företräder den sökande. Domarna ska inte på egen hand börja läsa in på rapporter och dylikt angående landet sökande kommer ifrån. De ska endast värdera materialet de har fått mot den lagstiftning som gäller.
Om den sökande har ett biträde eller ombud som är väl insatt i situationen i det land den sökande kommer ifrån och vet vart det går att finna relevanta rapporter eller annan information som kan styrka sökandes berättelse, kan det väga upp mot Migrationsverkets ofta återkommande till korta kommande vad gäller objektivitet i utredningarna. Men detta är ovanligt. Mer vanligt är det att biträdet/ombudet inte är tillräckligt insatt i situationen i sökandes hemland och inte vet vad det är för några rapporter eller dylikt som skulle kunna stärka sökandes uppgifter. Det är ett mycket stort och mycket allvarligt problem. Många biträden (oftast advokater) ber inte om hjälp. Jag vet inte vad detta beror på och kan därför endast konstatera att det är så.
Vid ett tillfälle läste jag en inlaga från ett offentligt biträde. Den sökande var enormt nöjd med inlagan eftersom biträdet i stort skrivit det den sökande sagt. Det är kanske bra att göra den sökande nöjd men denna inlaga hade inga som helst rapporter eller andra uppgifter som kunde stärka den sökandes berättelse. Även om inlagan var välskriven och föreföll mycket seriös så kunde den inte leda till någonting annat än ett avslag vilket det också blev.
I ett annat ärende argumenterade biträdet kring situationen för romer i Kosovo trots att hans klienter var romer från övriga Serbien. Då felet var uppenbart borde det ha varit Migrationsverkets uppgift att påpeka felet och ge biträdet en möjlighet att rätta till det. Istället använde verket ombudets brist på länderkunskap för att fatta ett negativt beslut i ärendet.
Mot bakgrund av bristande länderkunskap hos biträdena hamnar Migrationsdomstolarna ganska ofta i en situation där alla relevanta fakta i målet aldrig framläggs till domstolen och där Migrationsverkets ‘utvalda’ information därför står som den enda vederhäftiga. I en sådan situation vinner stort sett alltid Migrationsverket. Det finns emellertid tillfällen då enskilda domare hos domstolarna har gått utanför sin befogenhet och lagt in egna värderingar i domen. Men då ofta till den sökandes nackdel. Det är ju heller inte en önskvärd situation.
För tillfället förefaller Migrationsverket ha en fallenhet att vid beslutsfattandet i enskilda ärenden som rör Kosovo använda UK home office rapport om situationen i Kosovo och övriga Serbien. Men UK home office rapport är en kontextuell tolkning av delar av den rapportering som finns angående den rådande situationen i provinsen Kosovo. Det hör till sakens natur att tolkningen är gjord utifrån de politiska och juridiska förutsättningar som föreligger i Storbritannien. Den brittiska rapporten är inte en objektiv beskrivning av situationen för etniska minoriteter i provinsen, tolkningen av den rapportering som används är gjord i syfte att möjliggöra avvisningar från Storbritannien.
Därför vore det lämpligare, tycker jag, att Migrationsverket gjorde sin egen sammanställning, och därmed urval, av befintlig rapportering om Kosovo/Serbien istället för att förlita sig på den brittiska. Det är förstås ett dilemma att merparten av den rapportering som finns angående situationen för etniska minoriteter i Kosovo inte är entydig. Den faktiska situationen för de etniska minoriteterna skyms ofta i rapporteringarna av det faktum att många institutioner/organisationer - både nationella och internationella - befinner sig i en situation där det är oerhört viktigt att kunna framvisa framsteg. Därför är det än viktigare att svenska kompetenta myndigheter själva utvärderar all rapportering som finns angående situationen i provinsen Kosovo, för att undvika att felaktiga tolkningar av den faktiska situationen används vid beslutsfattandet.
Håkan Sandesjö, Utlänningsnämnden sista generaldirektör, skrev en reservation i SOU 1999:16, NIPU (den första utredningen som låg till grund för den nya instans - och processordning som vi har idag) att: “NIPU har inte i tillräcklig omfattning beaktat betydelsen av att det hos domstolen måste finnas egen kunskap i det aktuella avseendet. NIPU tycks utgå från att domstolens kunskap i huvudsak skall inhämtas från parterna. Det ligger i sakens natur att man därmed bygger in en risk för att domstolen i likartade mål inte erhåller samma information. Det finns också en risk att domstolen erhåller felaktig information. Det kan inte vara acceptabelt att en domstol bygger sina bedömningar på uppgifter som kanske avviker från vad som utgörs av objektivt säkerställda uppgifter om olika förhållanden.”
Det finns säkert många saker som går att säga om Håkan Sandesjö, men någon dumbom har han aldrig varit.
Det fanns en reservation i NIPU som i korta drag gick ut på att Migrationsverket endast skulle få bevilja PUT. Om ett beslut lutade mot avslag skulle genast ett offentligt biträde utses och själva beslutet fattas i en rättslig instans - i detta fall Länsrätten - och inte av en myndighet, Migrationsverket. Överklagandet skulle sedan ske till kammarrätten, Migrationsöverdomstolen. På så sätt skulle ett eventuellt avslagsbeslut prövas av två domstolar istället för en myndighet och en domstol som är fallet idag. Dessutom skulle Migrationsöverdomstolen i ett sådant system inte kunna välja vilka ärenden de skulle fatta praxisbeslut om. Det skulle vara bättre än det system vi har idag även om också ett sådant system skulle ha många brister.
Till sist vill jag nämna att det finns många människor som på ena eller andra sättet är engagerade i asylärenden som inte insett att en ansökan om verkställighetshinder i det nya systemet inte är samma sak som en ny ansökan i det gamla systemet. Därför skickas det in mängder med intyg från sjukvården med ansökningar om verkställighetshinder. Men för att humanitära skäl ska leda till PUT ska sökande i princip vara så sjuk att en läkare bedömer att det finns medicinska hinder mot att verkställa en avvisning. Det är ungefär samma sak som att den sökande riskerar att avlida under själva verkställigheten. Det ska emellertid påpekas att det kan göras en något mildare bedömning då det rör asylsökande barn. En ansökan om verkställighetshinder mot bakgrund av humanitära skäl kan heller inte överklagas till Länsrätten, Migrationsdomstolen. Det är endast om man lyckats presentera nya asylskäl som ett avslag kan överklagas. Men att etablera nya asylskäl är inte lätt då lagen är sådan att den inte accepterar en utökning av de ursprungliga skälen; skälen måste vara helt nya. Under första halvåret 2007 erhöll 133 personer - ungefär 25 familjer - PUT mot bakgrund av en ansökan om verkställighetshinder. Hur många som ansökt under denna period vet jag inte men jag gissar att det var många fler än 133 personer...
|
|
|
