Människor i Sverige tror för det mesta - om de tror något alls i flyktingfrågan - att alla internflyktingar i Serbien får hjälp med tak över huvudet, mat i magen och värme. Efter 3 års kontinuerlig kontakt med 150 etniskt utrensade kosovoromer som lever som internflyktingar i Serbien vet vi att det inte är så.
Batnjikromerna
av Lena Sanver
januari 2008
Det är 3 år sedan vi först kom i kontakt med de 150 kosovoromer som lever som internflyktingar i Novi Pazar i Serbien. Då levde de på den nedlagda soptippen Stari Batnjik i utkanterna av staden. Soptippens namn medförde att de blev kallade för 'batnjikromerna' för att skilja dem från alla andra romer.
Då vi träffade batnjikromerna hade de levt på tippen sedan 98/99. Trots att de var, och är, internflyktingar från Kosovo var hjälpen som nått dem minimal. Vi försökte dra igång ett direkthjälps projekt men intresset för projektet här hemma i Sverige bland flyktingvänner, andra humanister och kyrkorna var milt uttryckt svalt. Endast en handfull människor har under årens lopp stöttat projektet och det är endast tack vare deras insats som vi har lyckats få fram ved på vintern, en del kläder, olja och mjöl etc till batnjikromerna. Om det inte hade varit för dessa osjälviska humanister hade det funnits en stor risk för att batnjikromerna frusit ihjäl. Det kan bli enormt kallt i Novi Pazar. Det är inte ovanligt att temperaturen sjunker till -20°.
Idag är batnjikromerna inte kvar på soptippen. I slutet av 2005 lämnade de soptippen för att söka sig en bättre tillvaro i Subotica i norra Serbien nära den ungerska gränsen. De hade hört att de kunde få lägenheter där. Detta rykte var givetvis inte sant och efter en tid återvände de till Novi Pazar. Då var deras skjul på tippen jämnade med marken och de hade ingenstans att ta vägen. Efter en tid under bar himel, under broar, i garage etc beslutade UNHCR efter en förfrågan från flyktingkommissarien och Röda Korset i Novi Pazar att de nödtält som låg på lager i Novi Pazar kunde sättas upp för att hysa batnjikromerna. Tältlägret sattes upp i slutet av sommaren 2006 som en tillfällig lösning.
Eftersom UNHCR:s mandat inte täcker internflyktingar - människor som flytt inom det egna landet - utan endast flyktingar från ett annat land, i detta fall främst Bosnien och Kroatien, var det det lokala flyktingkommissariatet som fick ansvaret för tältlägret. Men flyktingkommissarien i Novi Pazar har inga resurser.
Efter åtskilliga jordskred och översvämingar våren 2006, som gjort många kommuninvånare hemlösa, har batnjikromerna hamnat allra längst ned på kommunens prioriteringslista. De har inte ens kommit med på de sociala myndigheternas lista över behövande, så därför har de inte någon rätt att få mat via Röda Korsets soppkök. Det är logiskt men inte acceptabelt.
Edip Ugljanin är assistent till flyktingkommissarien i Novi Pazar. Det är han som har ansvaret för batnjikromerna. Edip har gjort klart att kommunen inte har några pengar vare sig till ved eller mat. Och det lokala Röda Korset har förklarat samma sak. Så batnjikromerna får klara sig bäst de kan. Idag överlever de främst på att i konkurens med katter, råttor och andra djur äta mat som andra människor har kastat i soporna.
För att ytterligare förvärra situationen för batnjikromerna kräver kommunen att de flyttar till ett område ganska nära soptippen Stari Batnjik i utkanten av Novi Pazar där de bodde tidigare. De får inte vara kvar i centrum av Novi Pazar efter mars 2008. Sannolikt handlar det om att tältlägret är för synligt där det ligger idag, för det man inte ser finns ju inte...
Flyktingkommissarien kommer inte att hjälpa dem med flytten eller med att bygga upp lägret på det nya stället då det, som sagt, saknas pengar. Och UNHCR i Kraljevo anser att det inte hör till deras mandat att hjälpa batnjikromerna eftersom de är internflyktingar.
I praktiken är situationen sådan att alla de som egentligen borde ha i uppgift att hjälpa batnjikromerna till en dräglig livssituation som internflyktingar i Serbien tvår sina händer. Batnjikromernas situation förefaller att vara ingens ansvar trots att det faktiskt handlar om människor som har blivit etniskt fördrivna och har ett starkt skyddsbehov som de har rätt att få tillgodosett. Därför lever de 9-10 år efter flykten från Kosovo fortfarande i misär och total ovisshet om framtiden. Vad som kommer att ske efter mars 2008 återstår att se.
Men en sak är säker: Batnjikromerna behöver hjälp. Och de behöver den nu.
|
|
|
