VAD HAR HÄNT SEDAN SIST?
September 2005
I februari 2005 drabbades Balkan av en mycket kraftig köldknäpp. Temperaturen kröp ned till -23° i Novi Pazar. Så kallt har det inte varit på 50 år. Liljana Kostic som är ordförande för lokala serbiska Röda Korset i Novi Pazar skickade ett nödrop om att veden hade tagit slut på soptippslägret. Hon hade utan framgång försökt samla in pengar för att lösa problemet. Länderkommittén är en liten och fattig kommitté som inte heller hade de pengar som behövdes så vi skickade ut ett nödrop.
Vänsterpartiet hörsammade ropet på hjälp. Redan samma dag fick vi veta att de hade samlat in flera tusen kronor, så vi tömde vårt lönekonto i Serbien och överförde pengarna till Ljiljana. Hon köpte ved och lyckades ordna med frakt ut till lägret samma dag vilket var i grevens tid, för dagen efter blev lägret insnöat i över en vecka. Det gick varken att komma dit eller komma därifrån. Om det inte hade varit för Liljana som slog larm och Vänsterpartiet som hörsammade ropet på hjälp så snabbt hade flera av romerna på soptippen förmodligen frusit ihjäl. Vi skulle ha åkt till lägret i slutet av februari men det blev inte så. Inte heller i maj blev det någon resa. Anledningen har hela tiden varit att det är mycket svårt att få in pengar till transporterna. För tillfället har jag varje vindsutrymme i vårt hus fullproppade med klädsäckar som vi har fått av godhjärtade människor. Systrarna på Alsike kloster skänkte mängder med fina kläder som vi hämtade hos dem. Problemet är att det är svårare att få människor till att skänka pengar till själva transporterna. Detta sagt utan att alls förringa den fina insats som alla de som skänkt kläder och annat har gjort.Även om vi själva inte har varit på lägret sedan november förra året, så har vi hela tiden haft kontakt med lägret. Marija från vårt regionskontor i Cacak har besökt lägret flera gånger. Den 6 maj är en helgdag för romerna och Marija åkte dit med en ordentlig uppsättning godis, kakor och chips för att barnen för en gångs skull skulle kunna fira sin högtidsdag riktigt ordentligt.
Under sommaren har lägret haft besök från Sverige och av två unga amerikanska studenter som ville få en uppfattning om hur det verkligen är för människor som tvingas leva i så stor misär. Vi vet inte om deras intresse kommer att hålla i sig eller om det kan leda till konkret hjälp från människor i USA men trots den hemska katastrofen i USA hoppas vi det.
Vad gäller flytten av lägret vet ni som läst min förra redogörelse att serbiska staten har gett oss tillstånd att använda en slänt ovanför lägrets nuvarande placering för detta syfte. Alla på lägret - och självklart alla andra som arbetat för detta - blev enormt glada över den goda nyheten. I fem år hade lägerinvånarna och lokala Röda Korset försökt att få ett sådant tillstånd från Novi Pazar kommun. Det finns en god förhoppning att UNHCR ska kunna få fram containrar för boende vilket är vida mycket bättre än de papp och plastkojor människorna på lägret bor i idag. För att flytten ska kunna bli verklighet och för att containrarna ska kunna sättas upp behöver marken planas ut och det behövs byggas en väg upp på slänten. Entreprenörer tillfrågades och de åkte ut till lägret för att inspektera marken. Det var då dråpslaget kom.
För att kunna bygga vägen och för att kunna undvika ras måste marken dräneras. Kostnaden för dräneringen och vägbygget är beräknad till ca 100 000 kronor. Med tanke på de stora problem vi hela tiden har att få in stöd för transportkostnaden för att få ned kläder, stövlar etc till lägret - en kostnad på 15 000 kronor - är det inte särskilt sannolikt att vi ska lyckas resa de pengar som behövs för att flyttprojektet ska kunna förverkligas. Det betyder emellertid inte att vi inte kommer att försöka göra allt vi kan för att resa de resurser som behövs. Skam den som ger sig.
Hitintills har vi bara lyckats få några få fasta bidragsgivare som varje månad betalar 100 kronor var till projektet. Det är bättre än inga fasta bidragsgivare alls, men dessa godhjärtade människors insats räcker tyvärr inte till att ge människorna på lägret kontinuerlig substantiell hjälp.
Som ni redan har förstått är det reda pengar som behövs. Det har hjälpt föga att vi har varit ute på en del föreläsningar och delat ut broschyrer etc. Alla vi talat med efteråt har tyckt att det varit bra, de har visat intresse för projektet och generellt tyckt att det är hemskt att människor i Europa ska leva i en sådan misär. Men något konkret resultat i kronor och ören har vi inte sett till.
Vår idé har hela tiden byggt på att många bäckar små snart gör en stor å. Men det är minst sagt trögt att få bäckarna att rinna. Det var anledningen till att vi började tänka på församlingarna i vårt eget närområde. Det handlar om Skara stift och det finns mer än 250 församlingar här. Om dessa kunde förmås att ställa upp på vårt hundrakronors projekt - även för en mycket liten församling är hundra kronor inte särskilt mycket - skulle det ta 4 månader innan flytten av lägret kunde förverkligas, tänkte vi. Sagt och gjort. Vi kontaktade alla pastoraten och de församlingar som har e-postadress och bad att få komma till dem för att föreläsa och visa bilder. Inte ett enda av pastoraten eller de enskilda församlingarna hörde av sig. Inte ens med ett: “Det låter intressant men nej tack.”
Efter några månader gjorde vi ett nytt försök men denna gång tog vi hjälp av präster och diakoner som Länderkommittén har hjälpt i enskilda asylärenden, då vi tänkte att de uteblivna svaren kanske beror på att vi inte är en religiös organisation. Men nej. Inte ett enda svar den här gången heller.
När vi förstod att det inte skulle fungera att få en positiv respons på detta sätt bad vi om ett möte med biskopen för Skara stift. Vi bad biskopen om hjälp med att få pastoraten intresserade av att bjuda in oss för en föreläsning om projektet. Biskopen var mycket trevlig, intresserad och förstående men han ansåg inte att ett allmänt utskick från stiftet skulle ge önskat resultat. Men biskopen gav oss tillstånd att använda stiftet som referent då vi åter kontaktar pastoraten och/eller församlingarna, något mer än detta ledde inte mötet till.
Den situation lägret står inför just nu är att de, och vi, har fått veta av lokala Röda Korset att det inte finns några pengar till ved inför vintern och inte heller till mjöl och olja. Det handlar om ca 20 000 kronor för att se till att människorna på lägret får ved, mjöl och olja som räcker från mitten av oktober till början av mars. Om det nu inte blir en ny köldknäpp vill säga. Så detta är vad vi arbetar mest med just nu samt att få ned alla de fina vinterkläder etc som fyller alla våra vindsutrymmen.
/Lena Sanver, sekreterare Länderkommittén för f.d. Jugoslavien |
|
|
