VAD HAR HÄNT SEDAN SIST?
Augusti 2006
Foton från det nya tältlägret
Lirija utanför sitt nya UNHCR tält
Sedan februari 2004 har vi försökt hjälpa 150 kosovoromer som levde som internflyktingar på soptippen Batnjik i Novi Pazar. I slutet av 2005 fick de veta att de kunde få lägenheter i Subotica som ligger i norra Serbien nära gränsen till Ungern. De bröt upp från bosättningen på Batnjik, där de har levt sedan de blev etniskt utrensade från Kosovo 98-99. De sa ingenting till någon om att de tänkte lämna Batnjik, inte heller till oss. Vi visste inte vad som hade hänt och sedan de försvann har vi letat efter dem.
Nu har vi hittat dem igen. Allihop är tillbaks i Novi Pazar. Då vi träffade dem och berättade att vi letat efter dem och frågade varför de ingenting sa om att de skulle lämna Batnjik fick vi ingen förklaring. Alla vi frågade log lite, slog ned blicken och ryckte på axlarna i en gest som för att säga att de inte visste. Vi tror att de inte ville säga någonting till oss eftersom de förmodligen var rädda för att de inte skulle få mjölet, oljan, tvättmedlet och schampot som vi hade med oss om de sa att de var på väg att lämna bosättningen.
Den informationen de hade fått om lägenheter var givetvis felaktig. Det fanns inga lägenheter åt dem i Subotica; det fanns ingen hjälp överhuvudtaget. Vem som hade gett dem denna felaktiga information och i vilket syfte vet vi inte.
Då de förstod att de blivit lurade bestämde de sig för att återvända till Novi Pazar och bygga upp Batnjik igen. Men då de kom tillbaka blev det ett kraftfullt motstånd från invånarna i byarna som ligger i närheten av soptippen. De ville under inga omständigheter tillåta romerna att bosätta sig på soptippen igen. Lokala Röda Korset försökte hjälpa till så gott det gick även om ordförande för Röda Korset, Ljiljana Krstic, var arg som ett bi över att de bara hade gett sig av utan att säga något och sedan bara dök upp på hennes tröskel och krävde hjälp. Det är inte så lätt att finna akuta bostäder åt 150 personer från en dag till en annan därför förstår vi hennes frustration. För att romerna alls skulle ha någonstans att ta vägen blev de spridda över Novi Pazar i garage och källar utrymmen. Tre familjer byggde upp pappkojor under en bro i staden.
Problemet var att romer är ett lätt byte för skinheads och andra grupper som gjort det till en ‘sport’ att attackera försvarslösa romer. Och det finns många ‘modiga’ unga män i Novi Pazar. För sin egen säkerhets skull behövde romerna från Batnjik finna en lösning där de kunde bo tillsammans.
De tog kontakt med Novi Pazar kommun som inte direkt var hjälpsamma, men de blev heller inte visade på porten. Kommunen började undersöka vilka möjligheter det fanns att finna mark för att sätta upp ett tillfälligt läger. UNHCR-tält fanns redan för ändamålet. De hade legat i Röda Korsets lager i mer än två år eftersom det inte hade funnits någon möjlighet att sätta upp dem på Batnjik - marken var för kuperad - och det inte hade gått att hitta något annat markområde för ett tältläger.
Tiden gick och ingenting hände. Efter åtskilliga månader beslutade kommunen slutligen att ett läger skulle sättas upp på andra sidan floden, tvärs emot det lokala Röda Korsets kontor.
Lägret hade funnits på plats i två dagar då vi besökte det i augusti. Det var roligt att återse alla vännerna från Batnjik och det var roligt att se hur glada de blev över att se oss. Men det var mindre roligt att se själva lägret. Tälten är dåligt uppsatta på en sandplan som påminner om ett mindre ökenområde. Det verkar som om lägret har rests utan att det har funnits någon som har känt till vilka regler som gäller då man bygger upp ett tältläger av denna storleksordning. Lägret rymmer lite mer än 150 personer. Det finns förstås ingen sanitet och inget vatten. På Batnjik hade de åtminstone en kran de kunde hämta vatten från några hundra meter bortanför soptippen, i alla fall fram tills dess att någon högg av vatten ledningen. Här är de helt beroende av att vatten levereras till dem, vilket det inte hade gjorts i tillräckligt stor utsträckning trots den fruktansvärda hettan - +36°- som rådde då vi besökte lägret. I ett sådant läge blir det än mer omöjligt att tvätta kläder och hålla sig ren.
Flyktingkommissarien i Novi Pazar, Edip Ugljanin, är den som har ansvaret för lägret. Min uppfattning är att han förefaller att styra det mer med hjälp av piska än med morot. En man dristade sig till att fråga när de kunde få mat. Edips svar var att han inte visste, men kanske nästa vecka. Vi besökte lägret på en fredag. Det har aldrig hänt att människorna från Batnjik har tiggt om mat under de år som vi har besökt dem på soptippen. Men den här gången hände det.
Edip förefaller inte att acceptera de skrothögar romerna samlar på sig för att kunna sälja till återvinning. Samtidigt saknas det tydligen resurser till att kontinuerligt få fram mat. Skrothögar ser förvisso skräpiga ut men de ger i alla fall en minimal möjlighet att få mat på bordet.
Då vi samtalade på Edips kontor innan besöket på det nya tältlägret gjorde han mycket klart för oss att hjälp till dessa människor når dem bäst om den går genom honom. Alla har olika behov, sa han, och han kan se till att den hjälp vi kommer med fördelas rättvist. Han kan mycket väl ha rätt, men vi förklarade i vår tur för honom att vi själva delar ut den hjälp vi eventuellt kan leverera direkt till människorna på tältlägret, utan mellanhänder. På så sätt är vi helt säkra att den hjälp som vi kan få fram når dem som den var ämnad åt.
Då vi kom till tältlägret dök alla på oss och alla ville hälsa på en och samma gång. Edip verkade lite besvärad av att vi känner människorna på lägret och kanske ännu mer av att de känner oss. Så även om Batnjik romerna har fått hyfsat fina UNHCR tält - som inte är ordentligt uppsatta som sagt - att bo i istället för läckande pappkojor, så är skillnaden marginell. På Batnjik hade de i alla fall möjlighet att själva bestämma hur det skulle vara. Och deras omgivning var mycket bättre än den ‘sten och sand öken’ de nu befinner sig på. Fast själva tycker de att det är skönt att vara närmre Novi Pazar centrum vilket jag förstår, då de i alla fall inte riskerar att bli helt insnöade här som de blev på Batnjik. Dessutom blir insamlandet av skräp som de kan sälja för återvinning lättare.
UNHCR:s representanter i Kraljevo som är ansvariga för alla internflyktingar berättade att det som vanligt fattas resurser för att hjälpa dessa människor och alla andra som behöver hjälp och befinner sig i liknande situationer. Deras absoluta dröm är att få fram pengar så att de åtminstone kan ersätta tälten med containrar för boende. De anser att det är oacceptabelt att människor tvingas bo i UNHCR tält sju år efter att de blev etniskt utrensade och de vill inte att detta ska bli en bestående lösning på Batnjik romernas problem. Men även om de inte sa det, så är det uppenbart att de inte tror på något ‘mirakel’ för Batnjik romerna. Det är inte ens säkert att UNHCR i Kraljevo kan finna givare till den mat lägret behöver och än mindre givare till den ved lägret kommer att behöva för att klara vintern. Det blir ofta mycket kallt i Novi Pazar.
Batnjik romerna behöver alltså fortfarande all hjälp de kan få. Så nu då vi har lokaliserat dem, går vi igång med romprojektet igen. Och för att kunna göra det möjligt att hjälpa dem behöver vi all hjälp vi kan få. Är du intresserad av att hjälpa till?
Hör av dig till info@swedishcommittee.se
/Lena Sanver, sekreterare Länderkommittén för f.d. Jugoslavien |
|
|
